Grundläggande information
Bristol Beaufighter Mk.IF 'Night Fighter'
The Bristol Beaufighter was a British long-range heavy fighter, developed early in 1939 from the Beaufort torpedo bomber. It became an efficient night-fighter, employing the then novel AI radar. Following short-term development the first prototype flew in July 1939 and the first aeroplanes reached the squadrons in the summer of the next year.
The Beaufighter was a two-seat, twin engine, all-metal mid-wing cantilever monoplane, fitted with a retractable undercarriage. It was powered by two Hercules radial engines and the armament consisted of four cannons in the nose, four guns in the starboard wing and another two guns in the port wing.
The Beaufighter Mk.IF was destined for RAF Fighter Command units, while the Mk.IC, fitted with an additional radio and navigational equipment, was a dedicated long-range fighter for the Coastal Command. Total production of both variants reached 914 aircraft.
The Beaufighter had a long career and served in almost all theatres of war during the WWII, at first as a night fighter, then as a fighter-bomber and eventually being used as a torpedo-bomber.
Colour schemes included in the kit:
1) Bristol Beaufighter Mk.IF, R2248, Grey WM-S, No.68 Sq., RAF, High Ercall airfield (detachment Valley, Anglesey), autumn 1941
2) Bristol Beaufighter Mk.IF, X7671, Red WP-D, No.89 Sq., RAF, Abu Sueir airfield, Egypt, spring 1942
3) Bristol Beaufighter Mk.IF, T4637, Red NG-O, No.604 Sq., RAF, Middle Wallop airfield, autumn 1942
4) Bristol Beaufighter Mk.IF, V8318, Sky F, No.252 Sq., RAF, El Magrun (Al Maqrūn) airfield, Libya, spring 1943
This injection-moulded kit contains 53 parts and six clear parts (cockpit canopies, position lights etc.). A comprehensive instruction leaflet and a decal sheet are included.
Bristol Beaufighter är ett brittiskt tungt, tvåmotorigt nattjaktflygplan, attackflygplan och torpedplan, med en hel metall, halvskalsstruktur. Den flög för första gången den 17 juni 1939, och dess serieproduktion började samma år. Under kriget skapades många versioner av Beaufighter, inklusive Mk.I, Mk.II, TF Mk.X eller TF Mk.XI. Mk.I-versionen var den första som fungerade som nattjakt och var utrustad med AI Mk. IV. Den hade också stark beväpning: 4 20 mm kanoner och 6 7,7 mm MG. Mk..X version. var den sista som tillverkades i stort antal och kombinerade fördelarna med ett stridsflygplan med slagkraften från en torpedbombplan. Denna version drevs av Bristol Hercules XVII-motorer med en kapacitet på 1770 hk. Bristol Beaufighter-plan tjänade totalt 53 skvadroner från RAF, 15 skvadroner från Royal Navy och den polska 307-skvadronen av Lwowskie Puchacze. Alla versioner och modeller av detta plan var inte lätta att styra och led hårt av snurrande och problem orsakade av haveri i en motor. Dessutom hade Bristol Beaufighter ett mycket dåligt roder vilket resulterade i dålig riktningsstabilitet. Främst av dessa skäl, från 1943 ersattes de successivt på frontlinjerna av DeHavilland Mosquito. Tekniska data: Maximal hastighet: 512 km/h, stigningshastighet: 8,17 m/s, maximalt tak 5800 m, maximal räckvidd: 2816 km, beväpning (jaktversion): fast - 4 20 mm Hispano kanoner och 6 gevär maskingevär kaliber 7,7 mm, upphängd upp till 906 kg bomber.
Fel i beskrivning? Rapportera ett problem
...