FV 4034 Challenger 2 är en modern 3:e generationens brittiska Main Battle Tank. De första prototyperna av fordonet byggdes 1991 och serietillverkningen fortsatte under åren 1993-2002, vilket slutade med produktionen av cirka 450 exemplar. Challenger 2 drivs av en motor Perkins-Condor CV12 med 1 200 hk . Grundversionen av fordonet är beväpnad med en enda 120 mm L30A1 rifled kanon och två 7,62 mm maskingevär.
Challenger 2 i de första stadierna av utvecklingsarbetet (mitten av 1980-talet), konstruerades som ett privat företag av Vickers Defence Systems (nuvarande BAE Systems), som baserades på erfarenheterna från driften av Chieftain-tanken och - särskilt - Challenger 1, som Challenger 2 var tänkt att ersätta. Det var först i början av 1980- och 1990-talen som den brittiska armén blev intresserad av projektet och valde Challenger 2 som sin nya huvudstridsvagn. Challenger 2-stridsvagnen har mycket bra rustning, använder Chobham / Dorchester L2 kompositrustning och en effektiv 120 mm pistol. Den ger dock vika för andra västerländska 3:e generationens stridsvagnar inom området manövrerbarhet och rörlighet, vilket beror på bilens höga vikt (63 ton i grundversionen, hela 75 ton i versionen med förstärkt pansar) och motoreffekten på endast 1200 hk, jämfört med 1500 motorer.KM i M1 Abrams, Leclerc och Leopard 2. Challenger 2-stridsvagnen användes i strid under Operation Desert Storm (1990-1991) och kriget med Irak 2003. Den enda användaren av denna typ av stridsvagn - förutom den brittiska armén - är Oman.
Andra Persiska Gulfkriget 2003 invasion av Irak ) lanserades formellt den 19 mars 2003 och avslutades formellt med ett tal av USA:s president George W. Bush Jr. den 1 maj 2003. Det är dock värt att komma ihåg att amerikanska trupper och de länder som stöder dem officiellt stannade i Irak fram till 2011. Huvudorsaken till konflikten var USA:s önskan att förstöra de massförstörelsevapen som påstås ägas av Irak, och landets påstådda sponsring av internationell terrorism – en slogan som var särskilt populär och viktig för den amerikanska medborgaren efter den tragiska attacken den 11 september , 2001. På ena sidan av barrikaden, under loppet av detta krig, stod trupperna från den antiirakiska koalitionen bestående av styrkor från flera länder (inklusive Polen), men främst från USA, som under perioden mars-april 2003 uppgick till ca 200 000. Med tiden förändrades antalet av dessa styrkor. Deras motståndare var de irakiska styrkorna, som uppskattades till cirka 350 000-380 000 soldater. Paradoxalt nog hade alltså de irakiska styrkorna ett övertag i antal, men de var klart underlägsna koalitionsstyrkorna på andra nivåer av krigskonsten. I motsats till första Gulfkriget beslutade ledningen för koalitionsstyrkorna att genomföra samtidiga mycket intensiva operationer på land och i luften, med fokus i första hand på de egna styrkornas tekniska framsteg, överraskning och handlingshastighet. Huvudsyftet med operationen var att erövra Bagdad som ett resultat av en våldsam räd av koalitionstrupper djupt in i Irak. Det är värt att tillägga att under loppet av denna mycket rörelsefas av kriget gick koalitionstrupperna förbi större städer, vilket gjorde ett undantag för de viktiga städerna i Basra. Inom 21 dagar efter att attacken inleddes hade koalitionens trupper nått Bagdad och den 9 april 2003 var Iraks huvudstad formellt i händerna på koalitionsstyrkorna. Med tanke på kriget ur en rent militär synvinkel, slutade det med en fullständig framgång för koalitionstrupperna, som uppnåddes mycket snabbt och med minimala förluster. Ur politisk synvinkel visade det sig dock vara en diskutabel seger, och dessutom engagerade den amerikanska trupper i långsiktig stabiliseringsverksamhet i Irak, vars kostnader – både mänskliga och ekonomiska – troligen översteg kostnaderna för operationen mars-april 2003.