Det avgörande inflytandet på utformningen av det tyska infanteriets organisation och taktik före andra världskrigets utbrott var å ena sidan erfarenheten från det tidigare världskriget, men också teoretiska verk skapade under 1920- och 1930-talen, som ofta betonade behovet av att uppfatta det tyska infanteriet som ett redskap för ett offensivt krig. Detta påverkade såväl utrustningen som organisationen av den tyska infanteridivisionen, som under septemberfälttåget 1939 bestod av 3 infanteriregementen, som vart och ett var uppdelat i 3 infanteribataljoner, ett artillerikompani och ett pansarvärnskompani. Dessutom fanns det många stödenheter, inklusive: ett artilleriregemente med 4 artilleriskvadroner (inklusive en tung), en pansarvärnsbataljon, en sapperbataljon och en kommunikationsbataljon. Totalt den så kallade infanteridivisionen. I den första mobiliseringsvågen fanns det cirka 17 700 personer och hade en betydande artillerikomponent, men var också rikligt utrustad med maskingevär. Den hade också moderna och effektiva - för den tiden - kommunikations- och kommandomedel. Under krigets gång genomgick infanteridivisioner förvandling - 1943 omvandlades några av dem till pansargrenadjärdivisioner. Men från 1943 bestod standardindelningen av det "traditionella" infanteriet av ca 12 500 man (och inte ca 17 700 som 1939), och dess artillerikomponent - särskilt tungt artilleri - reducerades också i den, medan dess anti- stridsvagnsförsvaret förbättrades avsevärt. Det antas att under hela andra världskriget tjänstgjorde cirka 350 infanteridivisioner i Wehrmacht.
Under andra världskriget (1939-1945) försökte den tyska armén lägga största möjliga roll på att ge medicinsk vård till sina skadade soldater, och på något sätt fortsätta det stora krigets traditioner. Till exempel fanns i en tysk infanteridivision två medicinska kompanier (ibland motoriserade), två ambulansplutoner (motoriserade) och ett fältsjukhus. Den motoriserade infanteridivisionen hade samma medicinska tjänster som den för infanteridivisionen, men antalet ambulansplutoner utökades till tre. Intressant nog hade pansardivisionen 2 medicinska företag och 3 ambulansplutoner - de var helt motoriserade och använde oftast pansarfordon. Vid en allvarligare skada evakuerades en tysk soldat till exempelvis en bataljonssjukvårdspost (tyska: Verwundetennetz), den s.k. ambulansstation (tyska Wagenhatleplatz), fältsjukvårdspunkt (tyska Hauptverbandplatz) eller divisionsfältsjukhus (tyska Feldlazaret). Det är värt att tillägga att medan man i Verwundetennetz först och främst utförde mer avancerad första hjälpen, var det på Hauptverbandplatz möjligt att utföra mer avancerade operationer eller blodtransfusioner. När det gäller allvarligt skadade försökte man stabilisera dem innan de fördes till Feldlazaret. Det är också värt att tillägga att varje soldat från de tyska väpnade styrkorna hade en personlig dressing.