Trots sitt nederlag i första världskriget såg den tyska officerskåren under mellankrigstiden fortfarande det huvudsakliga segermedlet i ett framtida krig i en offensiv operation. Därmed drog han en annan erfarenhet från det stora kriget än sin franska motsvarighet. Baserat på erfarenheterna från 1914-1918, inklusive infiltrationstaktiken som användes av Stosstruppen-trupperna, men också genom att notera den intensiva utvecklingen av flyg- och pansarvapen, utvecklade en del av den tyska officerskåren (t.ex. general Heinz Guderian) teoretiska antaganden om så -kallad blixtkrig (tyska: Blitzkrieg), det vill säga sträva efter att slå ner fienden med en avgörande offensiv operation utförd på kortast möjliga tid och med maximal styrka och resurser. Även den tyska officerskåren utbildades enligt denna offensiva krigslära på 1930-talet och under världskriget. Det är också värt att tillägga att tyska officerare på nästan alla nivåer under andra världskrigets lopp använde principen om den s.k. kommando för uppgift (Ger. Auftragstaktik), det vill säga de skisserade för sina underordnade den uppgift som skulle uppnås och de krafter som stod till deras förfogande, medan genomförandet av uppgiften helt och hållet var upp till dem. En sådan befälsmodell, baserad på mycket väl och enhetligt utbildade officerare, ledde till att den tyska armén var mycket flexibel i aktion och kunde reagera snabbare på olika nivåer än sina motståndare (t.ex. den franska armén under fälttåget 1940) eller sovjetiska armén 1941). Detta system visade sig vara framgångsrikt (särskilt på lägre nivåer) under andra världskriget. Det är också värt att tillägga att många framstående befälhavare tjänstgjorde i den tyska officerskåren från andra världskriget, inklusive: Erich von Manstein, Heinz Guderian, Erwin Rommel och Walter Model.
Slaget vid Kursk (tyskt kodnamn: Operation Zitadelle) är allmänt erkänt - inte helt exakt - som det största pansarslaget under andra världskriget och det största pansarslaget på östfronten. Det skedde efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i februari 1943, men också efter den framgångsrika tyska motoffensiven i Charkiv i mars samma år. Den tyska sidan, som gick med i striden, räknade med att fullt förvärva det strategiska initiativet, på uppgiften för den sovjetiska sidan med största möjliga förluster, såväl som på bröstvårtan av den sovjetiska offensiven som förväntades sommaren 1943. Röda armén intog en defensiv hållning och försökte tömma de attackerande tyskarna ur blodet i den inledande fasen av operationen och sedan gå vidare till en motoffensiv. Slaget vid Kursk-bågen började den 5 juli 1943 och tillsammans med de sovjetiska Or³owo- och Belgorod-operationerna varade det till den 23 augusti samma år. Trots inblandningen av betydande styrkor från den tyska armén och de nyaste Tiger- och Panther-stridsvagnarna samt Ferdinand-stridsvagnsförstörarna, uppnådde sovjeterna seger, som förberedde sig mycket väl för detta slag, och trots att de led enorma förluster - de kunde gå till motoffensiven. Slaget vid Kursk visade sig vara en av vändpunkterna under andra världskriget. Man beräknar att som ett resultat (från 5 juli till 23 augusti) förlorade den tyska armén ca 240 000 soldater - dödade, sårade och tillfångatagna, ca 1 300 stridsvagnar och ca 1 000 flygplan. Röda arméns förluster var utan tvekan större.