Trots sitt nederlag i första världskriget såg den tyska officerskåren under mellankrigstiden fortfarande det huvudsakliga segermedlet i ett framtida krig i en offensiv operation. Därmed drog han en annan erfarenhet från det stora kriget än sin franska motsvarighet. Baserat på erfarenheterna från 1914-1918, inklusive infiltrationstaktiken som användes av Stosstruppen-trupperna, men också genom att notera den intensiva utvecklingen av flyg- och pansarvapen, utvecklade en del av den tyska officerskåren (t.ex. general Heinz Guderian) teoretiska antaganden om så -kallad blixtkrig (tyska: Blitzkrieg), det vill säga sträva efter att slå ner fienden med en avgörande offensiv operation utförd på kortast möjliga tid och med maximal styrka och resurser. Även den tyska officerskåren utbildades enligt denna offensiva krigslära på 1930-talet och under världskriget. Det är också värt att tillägga att tyska officerare på nästan alla nivåer under andra världskrigets lopp använde principen om den s.k. kommando för uppgift (Ger. Auftragstaktik), det vill säga de skisserade för sina underordnade den uppgift som skulle uppnås och de krafter som stod till deras förfogande, medan genomförandet av uppgiften helt och hållet var upp till dem. En sådan befälsmodell, baserad på mycket väl och enhetligt utbildade officerare, ledde till att den tyska armén var mycket flexibel i aktion och kunde reagera snabbare på olika nivåer än sina motståndare (t.ex. den franska armén under fälttåget 1940) eller sovjetiska armén 1941). Detta system visade sig vara framgångsrikt (särskilt på lägre nivåer) under andra världskriget. Det är också värt att tillägga att många framstående befälhavare tjänstgjorde i den tyska officerskåren från andra världskriget, inklusive: Erich von Manstein, Heinz Guderian, Erwin Rommel och Walter Model.
Den första paramilitära enheten som hade förkortningen SS (tyska: Schutz Staffel) i sitt namn var det personliga skyddet av diktatorn i det tredje riket vid namn Leibstandarte Adolf Hitler, som officiellt bildades 1933. Från 1934 var SS en självständig formation ledd av Heinrich Himmler. Med tiden bildades ytterligare SS-enheter, inklusive SS-Totenkopfverbände och SS-Verfügungstruppe. Det är värt att tillägga att den senare tränades på samma sätt som vanliga Wehrmachts infanteriförband. I relativt liten skala användes SS-förband i strid under striderna i Polen 1939 och i det franska fälttåget 1940. De första enheterna som från början var avsedda att slåss vid fronten skapades i mitten av 1940, vilket gav dem namnet Waffen SS. Till en början rekryterades de på frivillig basis, även bland icke-tyskar, men med tiden började tvångsrekrytering att gälla. Inom Waffen-SS bildades många divisioner av olika stridsvärde. Ändå kan ett fåtal av dem (t.ex. 1:a SS LAH-pansardivisionen, 2:a SS Das Reichs pansardivision eller 12:e SS Hitlerjugend-pansardivisionen) betraktas som elitenheter, med mycket högt stridsvärde och ofta utrustade med bästa tillgängliga utrustning. De visade sina betydande fördelar inte bara på östfronten (1941-1945), särskilt under striderna nära Charkiv 1943, utan också under striderna i Frankrike 1944. En annan sak är att kvaliteten på befälsstaben för dessa enheter i många fall var diskutabel, och många Waffen-SS-soldater begick krigsförbrytelser under andra världskriget.