U-båtarna av typ VII var tyska ubåtar vars konstruktion påbörjades 1936. Längden på typ VII-enheterna, beroende på undertypen, var från 64,5 m till 77,6 m, bredd från 5,85 m till 7,3 m, och undervattensförskjutningen - från 725 ton till 1181 ton. Den maximala ythastigheten för Typ VII U-båtarna var cirka 17 knop, och den maximala undervattenshastigheten var cirka 8 knop. Huvudbeväpningen var 5 533 mm torpedrör med totalt 11-16 torpeder ombord på fartyget. Den sekundära beväpningen består av 1 88 mm kanon, 1 20 mm luftvärnskanon eller 1 37 mm kanon och 2 dubbla 20 mm kanoner på undertyperna VII D och VII F.
U-båtarna av typ VII var det tyska huvudvapnet i slaget om Atlanten och skapade den mest producerade ubåtsserien i marinhistorien! Flera undertyper av denna klass av fartyg skapades under serieproduktionen. Kronologiskt var den första Type VII A, som skapades på basis av Type III U-boot som går tillbaka till rötterna av första världskriget. Från början hade den bara 4 torpedrör, men dess designegenskaper var mycket bra - till exempel kunde den sänkas ner mycket snabbt. En annan typ var Type VII B, som bar mer reservtorpeder och hade en mindre svängradie under vatten. Den hade även ett ändrat rodersystem. Den mest producerade var Type VII C, som var utrustad med aktivt ekolod, men som också hade ett större maximalt nedsänkningsdjup och i de första versionerna av denna subtyp - en avsevärt ökad räckvidd (på ytan upp till cirka 16 300 km ). Nästa version var Type VII D, som fungerade som ett undervattensminfartyg. Den sista som togs i tjänst var Type VII F, som designades som en undervattens torpedbärare genom att lägga till en speciell sektion bakom smygtornet. Men på grund av förändringarna i stridens realiteter i Atlanten och förkortningen av patrullräckvidden för andra U-båtar, användes Type VII F som en undervattenstransport. Under perioden 1936 till 1945 byggdes cirka 700 ubåtar av denna typ.