Redan efter de första erfarenheterna av striderna i Nordafrika vid årsskiftet 1942-1943 ändrade den amerikanska armén ställningen för den amerikanska infanteridivisionen. Från 1943 hade varje infanteridivision tre heltidsanställda infanteriregementen, i sin tur sammansatta av tre infanteribataljoner. Utöver det omfattade infanteriregementet även andra förband, till exempel: ett pansarvärnskompani, ett artillerikompani eller ett stabskompani. Totalt räknade den amerikanska arméns infanteriregemente cirka 3 100 soldater. Man bör också komma ihåg att divisionen även innefattade en stark artillerikomponent bestående av fyra artilleribataljoner - 3 lätta och 1 medium, oftast beväpnade med 105 och 155 mm haubitser. Där fanns också bland annat en ingenjörsbataljon, ett reparationskompani, en spaningsenhet och en militärpolispluton. Totalt räknade den amerikanska infanteridivisionen cirka 14 200 personer från 1943. Det dominerade ganska tydligt artilleriet över den tyska divisionen och hade mycket bättre och framför allt helt motoriserade transportmedel, vilket gjorde det till en mycket rörlig taktisk formation. Den hade också mycket rikare "individuella" pansarvärnsvapen i form av ett stort antal bazookakastare, av vilka det fanns över 500 i hela divisionen.
Amerikanska militärpräster och fältpräster under andra världskriget ingick i den sk Chaplain Corps of the United States Army, som bildades redan 1775, och därför i början av USA:s frihetskriget (1775-1783). I nästan varje fall var de "professionella" präster med officersgrad, som ofta genomgick särskilda kurser och utbildningar. Det är värt att tillägga att dessa prästerskap tjänstgjorde i olika riter, t ex katolska, protestantiska, men också judiska eller muslimska. Huvuduppgiften för fältprästerna i den amerikanska armén var att stödja soldater andligt, utföra pastoral tjänst och administrera de sista riterna. Det är värt att tillägga att dessa prästerskap ofta visade stort mod och hängivenhet mot soldaterna. Som exempel kan nämnas John G. Burkhalter, som utförde sina uppgifter vid landstigningen i Normandie 1944 och senare under striderna i Nordvästra Europa 1944-1945 eller den s.k. Fyra kapellaner ), som fram till sin död stödde räddningsoperationen på SS Dorchester i februari 1943.