Schweres Wurfgerät 40 (förkortat SWG 40) är en tysk multi-lead unguided missil launcher från andra världskriget. Prototyper av detta vapen skapades under andra hälften av 1930-talet och togs i bruk vid årsskiftet 1940/1941. SWG 40 kunde avfyra två typer av granater med en kaliber på 280 mm och 320 mm. Räckvidden för deras skott var från cirka 1900 till cirka 2200 meter, och projektilens vikt var 79 eller 82 kg. Schweres Wurfgerät 40 utvecklades som ett missilartillerisystem dedikerat främst till att förstöra ytmål och fientlig arbetskraft. Man antog redan från början att granaten skulle ha en större eldkraft än de klassiska 105 eller 150 mm artillerigranaten, vilket också till stor del genomfördes. På grund av användningen av en bärraket i huvudsak av trä var produktionskostnaderna för systemet relativt gynnsamma, med tanke på effekten av att använda detta vapen. Det är värt att tillägga att Schweres Wurfgerät 40 användes inte bara i en bogserad version, utan också i en mobil version - på Sd.Kfz.251/1 "Stuka zu Fuss"-transportören eller på en fångad fransk bandtraktor Chenilette UE.
Sd.Kfz 251 var en tysk, medelstor, halvspårig pansartransport från andra världskriget. De första prototyperna av fordonet tillverkades 1935, och serietillverkningen fortsatte 1939-1945 och slutade med produktionen av cirka 14 500 enheter. Sd.Kfz 251 drevs av en sexcylindrig motor Maybach HL 42 TURKM med 100 hk .
Sd.Kfz 251 utvecklades som en ny, grundläggande halvbandstransportör för de tyska väpnade styrkorna. Dess design baserades på den tunga traktorn Sd.Kfz.11, med flera element ändrade i det anpassade chassit: en ny bränsletank lades till, rattens placering och avgassystemet gjordes om. Under serieproduktionen skapades fyra grundläggande versioner av Sd.Kfz 251 (Ausf. A, B, C och D), dock när det gäller detaljer relaterade till produktionsprocessen (särskilt C-versionen) och en något olika arrangemang av element inuti flygkroppen. Under andra världskriget skapades mer än 20 varianter och versioner av Sd.Kfz 251. Den första kronologiska var Sd.Kfz 251/1, som var grundversionen, beväpnad med två MG34 eller MG42 maskingevär och kapabel att bära upp till 10 landande trupper. 1941 utvecklades en version av Sd.Kfz 251/2, beväpnad med ett 80 mm murbruk. Det fanns också en version av Sd.Kfz 251/3, som var ett kommunikations- och radiokommunikationsfordon med olika uppsättningar radiostationer och antenner. 1942 utvecklades varianten Sd.Kfz 251/9 Stummel, beväpnad med en 75 mm StuK 37 kortrörspistol. Mer intressanta versioner var Sd.Kfz 251/16 med två eldkastare eller Sd.Kfz 251/20 UHU utrustad med en infraröd strålningssändare och avsedd för inriktning på natten. Bilar Sd.Kfz 251 av alla versioner tjänstgjorde främst i pansardivisioner och pansargrenadjärer på praktiskt taget alla fronter av andra världskriget: från septemberkampanjen (1939), genom kampanjen i Frankrike (1940), striderna på Balkan och Nordafrika (1941) -1943) efter strider på östfronten (1941-1945) och västfronten (1944-1945).