Trettioåriga kriget 1618-1648 var en av de största och blodigaste konflikterna i 1600-talets Europa. I huvudsak var det en tävling mellan den habsburgska dynastin (i den österrikiska och spanska linjen) och Frankrike och dess allierade Sverige (från 1630) och andra länder. Det var uppdelat i flera etapper (inklusive: tjeckiska, danska, svenska eller franska), där Habsburgarna vann till en viss punkt. Kriget slutade dock med deras nederlag, och Frankrike och Sverige visade sig vara de största vinnarna. Under loppet av detta krig spelade officerare från enskilda arméer och trupper en betydande roll, inte bara som fältbefälhavare utan också som organisatörer av förnödenheter till sina soldater. Naturligtvis innebar detta mycket ofta rån och plundring av grannskapet. Utan tvekan var en av de mest begåvade officerarna i detta krig Albrecht von Wallenstein - en stor fältchef, en man med stora ambitioner, som mördades på habsburgarnas order. En annan framstående officer var Gottfried zu Pappenheim, som stred i den habsburgska katolska armén – en god rytterichef som liksom Gustav Adolf dog vid Lützen 1632. På den franska sidan finns två stora officerare och befälhavare. Den första är Touraine (egentligen Henri de Turenne) - en av de viktigaste franska ledarna under krigets nedgångsperiod. Den andra - den store Condeus (egentligen Ludvig av Bourbon), som anses vara en av de största ledarna på 1600-talet och som vann slaget vid Rocroi (1643).
Slaget vid Lützen utkämpades den 16 november 1632 i dagens Tyskland. I detta slag stod den svenska armén, ledd av kung Gustav II Adolf, på ena sidan, och den kejserliga armén och det katolska förbundet under befäl av Albrecht von Wallenstein och Gottfried zu Pappenheim stod emot dem. Man antar att svenskarna hade ca 18 tusen. människor och Habsburgarmén - cirka 22 tusen. Svenskarna vann snabbt slaget och inledde det med sitt kavalleriattack på den habsburgska vänstra flygeln och nådde relativt snabbt betydande framgångar. Samtidigt pågick hårda strider i centrum och på den högra kejserliga flygeln, där den svenska armén långsamt tog över. Men att gå in i kavalleristriden ledd av Pappenheim ändrade tillfälligt slagets öde till förmån för de kejserliga trupperna. Den nära förestående döden av denne gode befälhavaren väckte dock uppståndelse i de habsburgska leden. I slutändan, tack vare attityden hos Fr. Bernard Weimarski, de svenska trupperna segrade och erövrade Lützen, vilket tvingade fiendens trupper att retirera. Under stridens gång föll Sveriges kung, Gustav II Adolf, och själva striden slutade – trots kejsardömarnas reträtt – med remiss, med svenskarnas indikation.