Historien om användningen av uhlan-enheter i den polska armén går tillbaka till Napoleonkrigen (1799-1815) och tiden för kongressriket (1815-1831). Lansarna uppfattades då som ett teoretiskt lätt kavalleriförband, som dock på grund av sin utmärkta utbildning och att ha en lans utrustad med den också framgångsrikt kunde utföra laddningen på slagfältet. Tillsammans med födelsen av den oberoende, andra polska republiken, etablerades lanser i den polska armén, som indirekt hänvisade till 1800-talets traditioner. Enheter av denna typ spelade en betydande roll under kriget med bolsjevikernas angrepp 1919-1921, särskilt i slaget vid Komarów 1920. Under perioden 1921-1939 uppfattades Uhlan-regementena som ett av de bästa i den polska armén - ibland kan man till och med stöta på begreppet "elit". Strax före andra världskrigets utbrott (1937) omorganiserades det polska kavalleriet, inklusive Uhlan-regementena, som en del av vilket kavalleribrigader bestående av 3 eller 4 regementen skapades, och i denna struktur anslöt de sig till 1939 års krig. Före krigsutbrottet fanns det 27 regementen lanser i Polen, som oftast presterade mycket bra under septemberkampanjen. Det är värt att tillägga att det rörde sig om vältränade förband, ofta med hög eller mycket hög moral, som 1939 använde hästar i första hand för marscher, och ledde kampen som rusade förband, med användning av handeldvapen eller pansarvärnsvapen. Bland sagorna kan man hävda att de polska uhlanerna laddade med sina sablar på stridsvagnarna - detta är inget annat än ett påhitt av tysk och italiensk propaganda. Ett av de bästa exemplen på effektiv användning av lanser i septemberkampanjen är slaget vid Krojanty. Två lanserregementen ingick också i Volyns kavalleribrigad, som stred vid Mokra.
Trots sitt nederlag i första världskriget såg den tyska officerskåren under mellankrigstiden fortfarande det huvudsakliga segermedlet i ett framtida krig i en offensiv operation. Därmed drog han en annan erfarenhet från det stora kriget än sin franska motsvarighet. Baserat på erfarenheterna från 1914-1918, inklusive infiltrationstaktiken som användes av Stosstruppen-trupperna, men också genom att notera den intensiva utvecklingen av flyg- och pansarvapen, utvecklade en del av den tyska officerskåren (t.ex. general Heinz Guderian) teoretiska antaganden om så -kallad blixtkrig (tyska: Blitzkrieg), det vill säga sträva efter att slå ner fienden med en avgörande offensiv operation utförd på kortast möjliga tid och med maximal styrka och resurser. Även den tyska officerskåren utbildades enligt denna offensiva krigslära på 1930-talet och under världskriget. Det är också värt att tillägga att tyska officerare på nästan alla nivåer under andra världskrigets lopp använde principen om den s.k. kommando för uppgift (Ger. Auftragstaktik), det vill säga de skisserade för sina underordnade den uppgift som skulle uppnås och de krafter som stod till deras förfogande, medan genomförandet av uppgiften helt och hållet var upp till dem. En sådan befälsmodell, baserad på mycket väl och enhetligt utbildade officerare, ledde till att den tyska armén var mycket flexibel i aktion och kunde reagera snabbare på olika nivåer än sina motståndare (t.ex. den franska armén under fälttåget 1940) eller sovjetiska armén 1941). Detta system visade sig vara framgångsrikt (särskilt på lägre nivåer) under andra världskriget. Det är också värt att tillägga att många framstående befälhavare tjänstgjorde i den tyska officerskåren från andra världskriget, inklusive: Erich von Manstein, Heinz Guderian, Erwin Rommel och Walter Model.