Den första paramilitära enheten som hade förkortningen SS (tyska: Schutz Staffel) i sitt namn var det personliga skyddet av diktatorn i det tredje riket vid namn Leibstandarte Adolf Hitler, som officiellt bildades 1933. Från 1934 var SS en självständig formation ledd av Heinrich Himmler. Med tiden bildades ytterligare SS-enheter, inklusive SS-Totenkopfverbände och SS-Verfügungstruppe. Det är värt att tillägga att den senare tränades på samma sätt som vanliga Wehrmachts infanteriförband. I relativt liten skala användes SS-förband i strid under striderna i Polen 1939 och i det franska fälttåget 1940. De första enheterna som från början var avsedda att slåss vid fronten skapades i mitten av 1940, vilket gav dem namnet Waffen SS. Till en början rekryterades de på frivillig basis, även bland icke-tyskar, men med tiden började tvångsrekrytering att gälla. Inom Waffen-SS bildades många divisioner av olika stridsvärde. Ändå kan ett fåtal av dem (t.ex. 1:a SS LAH-pansardivisionen, 2:a SS Das Reichs pansardivision eller 12:e SS Hitlerjugend-pansardivisionen) betraktas som elitenheter, med mycket högt stridsvärde och ofta utrustade med bästa tillgängliga utrustning. De visade sina betydande fördelar inte bara på östfronten (1941-1945), särskilt under striderna nära Charkiv 1943, utan också under striderna i Frankrike 1944. En annan sak är att kvaliteten på befälsstaben för dessa enheter i många fall var diskutabel, och många Waffen-SS-soldater begick krigsförbrytelser under andra världskriget.
Utvecklingen av tyska pansarvapen, inklusive pansarbilar och pansarfordon, reglerades tydligt och hämmades av begränsningarna i Versaillesfördraget från 1919. Detta tillstånd förändrades radikalt efter att nazisterna tog makten 1933 och lanseringen av ett praktiskt taget obegränsat vapenprogram. Som ett resultat, 1935, började de första framgångsrika fyrhjuliga pansarfordonen Sd.Kfz.221 / 222/223 komma in på linjen, och kort därefter fordonen från familjen Sd.Kfz.231 på ett åttahjuligt chassi. Samtidigt gjordes ansträngningar för att dra sig ur linjen och tillverkningen av fordon även betecknade som Sd.Kfz.231, men på ett sexhjuligt chassi, var begränsad. Alla dessa fordon visade sig vara mycket användbara redan under andra världskrigets första kampanjer, särskilt i spaningsverksamhet, men också som radiokommunikation eller kommandofordon i sina specialiserade versioner. Under andra världskrigets gång introducerade den tyska armén naturligtvis nya pansarvagnar till linjen, av vilka Sd.Kfz.234 förtjänar särskild uppmärksamhet. Det är värt att tillägga att tyska pansarvagnar användes främst i pansardivisioner, och från 1943 även i pansargrenadjärdivisioner, men även i infanteridivisioner i deras spaningsdivisioner.