Tysk pansarvärnspistol 7,5 cm Pak 40 (7,5 cm Panzerabwehrkanone 40) från andra världskriget. Arbetet med denna kanon utfördes 1939-1941 av Krupp och Rheinmetall. En betydande acceleration av forskningsarbete ägde rum efter starten av Operation Barbarossa och mötet av tyska pansarenheter av KW-1 och T-34 stridsvagnar. Pak 40-kanonen introducerades i linjeenheter från slutet av 1941. Tack vare sina höga parametrar blev den den viktigaste tyska pansarvärnspistolen fram till slutet av kriget. Den kunde delta i eldstrid med alla sovjetiska och allierade stridsvagnar tills fordon som IS-2, M26 Pershing och Centurion dök upp. Under perioden 1941-1945 tillverkades över 29 000 av dessa vapen (inklusive kanoner installerade på stridsvagnsförstörare). Dess främsta nackdel var dess relativt höga vikt, vilket krävde användningen av en artilleritraktor för dess transport. På grund av det breda utbudet av ammunition den kunde avfyra användes den ofta som fältkanon. Projektilvikterna varierade från 4,1 kg till 6,8 kg. Tekniska data: kaliber: 75 mm, vikt: 1425 kg, initial hastighet: 930 m/s (underkaliber skal), eldhastighet: 14 skott/min. Efter kriget användes Pak 40-pistolen i arméer av bl.a. Albanien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Finland, Rumänien och Ungern.
Sd.Kfz. 11 (it. Sonderkraftfahrzeug 11) var en tysk lätt halvspårstransporter från andra världskriget. De första prototyperna byggdes 1934 och serietillverkningen fortsatte under åren 1938-1945 och slutade med tillverkningen av cirka 8 800 exemplar av detta fordon. Drivningen tillhandahölls av en enda motor Maybach NL 38 eller Maybach HL42 TUKRM med 100 hk. Sd.Kfz. 11 hade inte fast beväpning som standard.
Sd.Kfz. 11 designades vid fabrikerna i Hanomag och Borgward som en lätt artilleritraktor. Under tjänsten av Sd.Kfz. 11 användes oftast för att dra lätta luftvärnskanoner (Flak 36 eller Flak 37), pansarvärnskanoner (PAK 40) eller lätta haubitser (t.ex. 105 mm leFH18). Baserat på grundversionen av Sd.Kfz. 11 skapades flera specialiserade versioner. En av dem var Sd.Kfz. 11/1, som fungerade som en Nebelwerfer missiluppskjutningstraktor och en raketbärare. En annan var Sd.Kfz. 11/2, som fungerade som transportör av kemikalier. Sd.Kfz bilar. 11 användes på alla fronter av andra världskriget 1939-1945.
Afrika Korps (fullständigt tyskt namn: Deutsches Afrikakorps, förkortat DAK) förstås i vardagsspråk som samlingsnamnet på tyska landenheter som kämpade i Nordafrika 1941-1943. Afrikakorpset bildades i februari 1941, som ett resultat av de smärtsamma nederlagen som den italienska armén led under striderna med britterna i Afrika vid årsskiftet 1940/1941. Hans främsta uppgift var att komma den italienska allierade till hjälp och stoppa de brittiska truppernas framfart i Libyen. Befälhavaren för enheten var en general och senare fältmarskalk, Erwin Rommel. Till en början bestod DAK endast av den 5:e lätta divisionen (senare omvandlad till den 21:a pansardivisionen), i maj 1941 fick den sällskap av den 15:e pansardivisionen och i slutet av 1941 - den 90:e lätta divisionen. Det är värt att tillägga att redan i mitten av 1941 grundades Panzergruppe Afrika, ledd av Erwin Rommel, och den fick sällskap av Afrika Korps. Trots de defensiva uppgifterna gick DAK (eller mer allmänt Panzergruppe Afrika) mycket snabbt efter landning - på initiativ av dess befälhavare - in i strikt offensiva operationer, vilket tillfogade britterna en rad nederlag i öknen 1941-1942. Men det var då som dess befälhavare fick smeknamnet ökenräven. Samtidigt besvärades dock DAK redan från början av försörjningsproblem, vilket hade en negativ inverkan på dess förmåga att genomföra offensiva handlingar. Han led ett betydande nederlag i det andra slaget vid El Alamein (oktober-november 1942), vilket tvingade DAK att dra sig tillbaka så långt som till Tunisien, där han kämpade fram till maj 1943.