9K31 Strie³a-1 (NATO-beteckning: SA-9 Gaskin) är en sovjetisk självgående luftvärnsuppsättning på hjul från efterkrigstiden. Tillverkningen av denna typ av fordon startade i mitten av 1960-talet. Fordonets längd var 5,8 meter med en bredd på 2,4 meter. Drivningen tillhandahölls av en enda motor GAZ-41 med en maximal effekt på upp till 140 hk. Maxhastigheten på vägen var upp till 100 km/h.
SA-9 Gaskin-fordonet var en evolutionär utveckling av BRDM-2-spaningsfordonet. Till skillnad från standardversionen ersattes tornet med maskingevär med en 9M31 fyrdubbel yt-till-luft-missil launcher eller - senare - 9M31M. SA-9 Gaskin-bilen kännetecknades av god kördynamik på fältet och på vägen. Han kunde också övervinna små vattenhinder utan någon speciell förberedelse. Uppsättningen var avsedd för kort- och kortdistans luftvärnsförsvar, och med användning av 9M31-missiler kunde den bekämpa flygplan och helikoptrar som opererade på höjder från 50 till 3 000 meter. SA-9 Gaskin-fordonen kompletterade ZSU-23 Shilka artilleriuppsättningar och användes på nivån av ett bepansrat eller mekaniserat regemente.
I slutet av andra världskriget hade Röda armén, som snart (1946) skulle döpas om till den sovjetiska armén, cirka 9,8 miljoner människor bildade i cirka 500 divisioner av olika slag. Detta antal minskade relativt snabbt, men under det kalla kriget (1945-1991) varierade det totala antalet sovjetiska väpnade styrkor från cirka 2,8 till cirka 5,3 miljoner människor. I mitten av 1980-talet, det vill säga under kriget i Afghanistan, uppgick de sovjetiska landstyrkorna till cirka 210 divisioner, varav hela 160 divisioner var motoriserade infanteridivisioner bestående av värnpliktiga. Den motoriserade gevärsdivisionen bestod av tre infanteriregementen, ett pansarregemente, ett självgående artilleriregemente och ett flertal stödförband, främst kännetecknade av ett relativt starkt luftvärn bestående av artilleri- och missiluppsättningar. Det sovjetiska infanteriets grundläggande vapen vid den tiden var den mycket framgångsrika AK-47 maskingevär, senare moderniserad till AK-74 standard. Stödvapnen var lätta och tunga maskingevär. Hjulförsedda pansarvagnar (APC) var ett viktigt transportmedel, från början var de BTR-152, men senare BTR-60, BTR-70 och BTR-80. Man antar att det omkring 1990 fanns cirka 70 000 olika typer av pansarvagnar under olika tekniska förhållanden i den sovjetiska armén. Det är värt att tillägga att de sovjetiska enheterna under det kalla kriget tränades främst för fullskalig konflikt med Nato, och Västeuropa ansågs vara det mest troliga operationsområdet. I en sådan konflikt antogs det att framstegen för den motoriserade infanteridivisionen skulle vara från 80 till 100 kilometer under de första 3-4 dagarna av operationen.