Fallschirmjäger är samlingsbeteckningen för tyska luftburna förband från mellankrigstiden och andra världskriget. Den första fallskärmsenheten organiserades i Nazityskland 1936 – kanske som ett resultat av observationer som gjordes under de sovjetiska manövrarna föregående år. Den första fallskärmsjägaretruppen skapades på initiativ av Herman Göring och tilldelades Luftwaffe. Ett år senare (1937) var den första enheten av denna typ underordnad Wehrmacht, och mer exakt till landstyrkorna. 1938 kombinerades dessa enheter och utökades för att bilda den 7:e flygdivisionen under befäl av general Kurt Student. Den bestod av fallskärmsinfanteri, trupper utbildade för att transportera segelflygplan och infanteri som transporterades till slagfältet med flygplan. Under andra världskrigets lopp skapades fler Fallschirmjägerförband, inkl. 1943, på grundval av 7:e luftfartsdivisionen, inrättades 1:a och 2:a fallskärmsdivisionerna. Under perioden 1939-1941 användes den tyska Fallschirmjägern för sitt avsedda ändamål (t.ex. under striderna i Västeuropa 1940), men efter de stora förlusterna under striderna på Kreta 1941 började de tyska fallskärmstrupperna att användas främst som elitinfanteriförband, i vilken roll de visade sig vara mycket framgångsrika och fick smeknamnet "Gröna djävlar" bland de allierade.
Den första paramilitära enheten som hade förkortningen SS (tyska: Schutz Staffel) i sitt namn var det personliga skyddet av diktatorn i det tredje riket vid namn Leibstandarte Adolf Hitler, som officiellt bildades 1933. Från 1934 var SS en självständig formation ledd av Heinrich Himmler. Med tiden bildades ytterligare SS-enheter, inklusive SS-Totenkopfverbände och SS-Verfügungstruppe. Det är värt att tillägga att den senare tränades på samma sätt som vanliga Wehrmachts infanteriförband. I relativt liten skala användes SS-förband i strid under striderna i Polen 1939 och i det franska fälttåget 1940. De första enheterna som från början var avsedda att slåss vid fronten skapades i mitten av 1940, vilket gav dem namnet Waffen SS. Till en början rekryterades de på frivillig basis, även bland icke-tyskar, men med tiden började tvångsrekrytering att gälla. Inom Waffen-SS bildades många divisioner av olika stridsvärde. Ändå kan ett fåtal av dem (t.ex. 1:a SS LAH-pansardivisionen, 2:a SS Das Reichs pansardivision eller 12:e SS Hitlerjugend-pansardivisionen) betraktas som elitenheter, med mycket högt stridsvärde och ofta utrustade med bästa tillgängliga utrustning. De visade sina betydande fördelar inte bara på östfronten (1941-1945), särskilt under striderna nära Charkiv 1943, utan också under striderna i Frankrike 1944. En annan sak är att kvaliteten på befälsstaben för dessa enheter i många fall var diskutabel, och många Waffen-SS-soldater begick krigsförbrytelser under andra världskriget.