Redan efter de första erfarenheterna av striderna i Nordafrika vid årsskiftet 1942-1943 ändrade den amerikanska armén ställningen för den amerikanska infanteridivisionen. Från 1943 hade varje infanteridivision tre heltidsanställda infanteriregementen, i sin tur sammansatta av tre infanteribataljoner. Utöver det omfattade infanteriregementet även andra förband, till exempel: ett pansarvärnskompani, ett artillerikompani eller ett stabskompani. Totalt räknade den amerikanska arméns infanteriregemente cirka 3 100 soldater. Man bör också komma ihåg att divisionen även innefattade en stark artillerikomponent bestående av fyra artilleribataljoner - 3 lätta och 1 medium, oftast beväpnade med 105 och 155 mm haubitser. Där fanns också bland annat en ingenjörsbataljon, ett reparationskompani, en spaningsenhet och en militärpolispluton. Totalt räknade den amerikanska infanteridivisionen cirka 14 200 personer från 1943. Det dominerade ganska tydligt artilleriet över den tyska divisionen och hade mycket bättre och framför allt helt motoriserade transportmedel, vilket gjorde det till en mycket rörlig taktisk formation. Den hade också mycket rikare "individuella" pansarvärnsvapen i form av ett stort antal bazookakastare, av vilka det fanns över 500 i hela divisionen.
Vid andra världskrigets utbrott i Europa uppgick den amerikanska armén - inklusive flygkomponenten - till cirka 190 000. människor, inklusive 3 infanteridivisioner, en kavalleridivision, en hawaiisk division, en filippinsk division och Panamakanalens garnison. Uppenbarligen var detta ett mycket litet antal jämfört med de japanska eller tyska trupperna. Men under andra världskriget växte armén mer än 40 gånger[!] till ca 8,3 miljoner människor i mitten av 1945. Naturligtvis innebar detta tillväxtsteg också ett steg i storleken på US Army Corps. Till exempel har mellan sommaren 1941 och sommaren 1947 så många som 67 000 kandidater genomgått officerskurser vid Officerskandidatskolan för infanteri. Naturligtvis hade de flesta högre officerare (från överste och uppåt) högre militär utbildning före sommaren 1941. Om vi försökte bedöma den amerikanska officerskadren under perioden 1941-1945, skulle man kunna indikera ett relativt litet antal kardinalfel som begicks på slagfältet (se: General John Lucas agerande vid Anzio 1944 eller, på en lägre nivå, attack av 2:a bataljonen av 1:a pansarregementet Sidi bou Zid under slaget vid Kasserine-passet 1943, vilket besparade hans soldater, och använde ganska skickligt en betydande materiell fördel (särskilt under striderna i Normandie 1944), men också förmåga att reagera ganska snabbt på oförutsedda handlingar från fienden (se: tysk motoffensiv i Ardennerna 1944/1945). Samtidigt kan man dock inte bortse från att amerikanska officerare ofta agerade på ett konservativt sätt med låg risk och strävade efter en viss seger. Undantagen omfattade framför allt general Patton.