Den amerikanska 1:a infanteridivisionen, allmänt känd som "Big Red One", bildades i maj 1917. Dess första befälhavare var general William Sibert. Efter att ha bildat och avslutat grundutbildningen överfördes divisionen relativt snabbt till Frankrike, där utbildningen fortsatte. I oktober 1917 gick hon in i kampen. Under första världskriget deltog enheten i flera skärmytslingar och sammandrabbningar, inklusive slaget vid Meuse-Argonne 1918. Det började sin långa stridsrutt under nästa världskrig med deltagande i Operation Torch i november 1942, det vill säga landsättningen av de allierade styrkorna i Nordafrika. Under perioden november 1942 till maj 1943 stred hon i Nordafrika, inklusive de sista striderna med axelstyrkorna i Tunisien. Senare användes den i strid under Operation Husky, det vill säga under landningen på Sicilien i juli 1943. Efter striderna på Sicilien och södra Italien överfördes den till Storbritannien, där den förbereddes för landstigningen i Normandie. Dess trupper stormade Omaha Beach den 6 juni 1944 och slogs senare i norra Frankrike. Då deltog förbandet i hårda strider om skogen Hürtgen. I början av den tyska motoffensiven i Ardennerna flyttades den snabbt till stridsområdet och bidrog väsentligt till att bromsa och sedan stoppa det tyska anfallet. Redan i början av 1945 verkade den i Tyskland, inklusive Remagen. Det deltog också i korsningen av Rhen och ockupationen av västra Tyskland i april-maj 1945. Under andra världskriget förlorade divisionen cirka 3 600 dödade och cirka 15 200 sårade.
Redan efter de första erfarenheterna av striderna i Nordafrika vid årsskiftet 1942-1943 ändrade den amerikanska armén ställningen för den amerikanska infanteridivisionen. Från 1943 hade varje infanteridivision tre heltidsanställda infanteriregementen, i sin tur sammansatta av tre infanteribataljoner. Utöver det omfattade infanteriregementet även andra förband, till exempel: ett pansarvärnskompani, ett artillerikompani eller ett stabskompani. Totalt räknade den amerikanska arméns infanteriregemente cirka 3 100 soldater. Man bör också komma ihåg att divisionen även innefattade en stark artillerikomponent bestående av fyra artilleribataljoner - 3 lätta och 1 medium, oftast beväpnade med 105 och 155 mm haubitser. Där fanns också bland annat en ingenjörsbataljon, ett reparationskompani, en spaningsenhet och en militärpolispluton. Totalt räknade den amerikanska infanteridivisionen cirka 14 200 personer från 1943. Det dominerade ganska tydligt artilleriet över den tyska divisionen och hade mycket bättre och framför allt helt motoriserade transportmedel, vilket gjorde det till en mycket rörlig taktisk formation. Den hade också mycket rikare "individuella" pansarvärnsvapen i form av ett stort antal bazookakastare, av vilka det fanns över 500 i hela divisionen.