Det avgörande inflytandet på utformningen av det tyska infanteriets organisation och taktik före andra världskrigets utbrott var å ena sidan erfarenheten från det tidigare världskriget, men också teoretiska verk skapade under 1920- och 1930-talen, som ofta betonade behovet av att uppfatta det tyska infanteriet som ett redskap för ett offensivt krig. Detta påverkade såväl utrustningen som organisationen av den tyska infanteridivisionen, som under septemberfälttåget 1939 bestod av 3 infanteriregementen, som vart och ett var uppdelat i 3 infanteribataljoner, ett artillerikompani och ett pansarvärnskompani. Dessutom fanns det många stödenheter, inklusive: ett artilleriregemente med 4 artilleriskvadroner (inklusive en tung), en pansarvärnsbataljon, en sapperbataljon och en kommunikationsbataljon. Totalt den så kallade infanteridivisionen. I den första mobiliseringsvågen fanns det cirka 17 700 personer och hade en betydande artillerikomponent, men var också rikligt utrustad med maskingevär. Den hade också moderna och effektiva - för den tiden - kommunikations- och kommandomedel. Under krigets gång genomgick infanteridivisioner förvandling - 1943 omvandlades några av dem till pansargrenadjärdivisioner. Men från 1943 bestod standardindelningen av det "traditionella" infanteriet av ca 12 500 man (och inte ca 17 700 som 1939), och dess artillerikomponent - särskilt tungt artilleri - reducerades också i den, medan dess anti- stridsvagnsförsvaret förbättrades avsevärt. Det antas att under hela andra världskriget tjänstgjorde cirka 350 infanteridivisioner i Wehrmacht.
Under andra världskriget bildade den brittiska armén totalt 43 infanteridivisioner. Vid krigsstarten uppgick divisionens personal till cirka 13 800 officerare och soldater, medan 1944 ökade antalet till cirka 18 300 personer. Denna betydande förändring av antalet anställda berodde i första hand på ökningen av olika typer av stödförband, och inte ökningen av antalet infanterister själva. 1944 bestod den brittiska infanteridivisionen av tre infanteribrigader, var och en med sitt eget högkvarter, en stabspluton, 3 infanteribataljoner och ingenjörsdivisioner. Det är värt att tillägga att en enda infanteribataljon hade ca 780 officerare och soldater och hade många stödförband (t.ex. en mortelpluton eller en spaningspluton). Divisionen omfattade också en de facto artilleribrigad med fem artilleriregementen (inklusive ett pansarvärnsskydd och ett AA), en bataljon av maskingevär och mortlar samt spanings-, kommunikations- och sapperenheter. Ett viktigt element som ökade rörligheten för den brittiska infanteridivisionen var dess fulla motorisering. Den brittiska infanteristens primära gevär var Lee Enfield No.1 eller No.4 gevär. Som maskinvapen användes bland annat Sten kulsprutor, Bren manuella kulsprutor och Vickers kulsprutor. De mest använda pansarvärnsvapnen var 40 och 57 mm 2- och 6-pundskanonerna och senare även 76-mm 17-pundskanonerna. I sin tur var fältartilleriets huvudsakliga beväpning en mycket framgångsrik haubits Ordnance QF 25-pund.
Sd.Kfz 250 var en tysk lätt, halvspårig pansartransport från andra världskriget. De första prototyperna av fordonet byggdes 1939, och serietillverkningen fortsatte under perioden 1940-1944 och slutade med tillverkning av cirka 6 700 enheter. Sd.Kfz 250 drevs av en sexcylindrig motor Maybach HL 42 TRKM med 100 hk .
Sd.Kfz 250 utvecklades som ett lätt spanings- och mångsidigt fordon för de tyska pansardivisionerna och pansargrenadjärerna. Under serieproduktionen skapades två versioner av Sd.Kfz 250-skrovet: den första (kallad "alt") hade underskurna sidoskrovplattor och en trasig pansarplatta framtill på skrovet. 1943 introducerades "neu"-versionen, vilket förenklades: skrovsidorna var plana, liksom pansarplattan framtill på bilen. Under andra världskriget skapades flera varianter och versioner av Sd.Kfz 250. Den första kronologiska versionen var Sd.Kfz 250/1 som var grundversionen och kunde fungera som lätt infanteritransportör eller spaningsfordon. Senare dök Sd.Kfz 250/3-versionen upp, som var en kommandoversion med långdistansslingantenn och långdistansradio. Senare en version beväpnad med en 80 mm mortel (Sd.Kfz 250/7), en 28 mm pansarvärnskanon (Sd.Kfz 250/11) eller ett spaningsfordon med en 20 mm kanon i ett roterande torn (Sd. Kfz 250/9). Bilar Sd.Kfz 250 av alla versioner användes främst i pansardivisioner och pansargrenadjärer på praktiskt taget alla fronter av andra världskriget.