Under andra världskriget var axelländernas, särskilt Tysklands, inställning till civilbefolkningen som bodde i de erövrade områdena i Europa mycket annorlunda. Man kan anta att ju längre västerut politiken var mindre folkmords- och mindre brutal. Ett exempel är Frankrike som 1940 delades i två delar – ockuperat av tyska och italienska trupper och s.k. Vichystaten, som behöll sken av självständighet och som dessutom hade ett nära samarbete med Tredje riket. I det ockuperade Frankrike tog tyskarna makten, försökte använda den industriella basen där i sin egen krigsinsats, tvingade fram tillförsel av kontingenter av tvångsarbetare och slog hänsynslöst till mot motståndsrörelsen, men de fortsatte inte med mordet och förintelsen av den franska nationen. Andra exempel är skapandet av regeringar som i större eller mindre utsträckning samarbetar med Tyskland i Nederländerna eller Norge. Å andra sidan, ju längre österut vi kom, desto mer visade sig den tyska politiken vara mer folkmordslig. Ett exempel är den tyska politiken i Polen, där inkräktaren försökte germanisera en del av befolkningen och behandlade generalguvernementet som en reservoar av gratis arbetskraft. Med införandet av den sk Generalplan Ost från 1941, tredje riket antog att en stor del av det polska samhället antingen skulle mördas eller tvångsbosättas. Tredje riket genomförde en liknande folkmordspolitik i Sovjetunionens västra territorier, ockuperade från 1941. Den makabra, gemensamma nämnaren för den tyska ockupationspolitiken i Väst- och Östeuropa var viljan att mörda den judiska befolkningen som bodde i dessa områden. Brottet gick till historien som Förintelsen eller Shoah (hebreiska, Förintelsen). Säkra och förmodligen underskattade uppskattningar visar att under hela andra världskriget dog eller mördades omkring 23,7 miljoner civila...
Under andra världskriget bildade den brittiska armén totalt 43 infanteridivisioner. Vid krigsstarten uppgick divisionens personal till cirka 13 800 officerare och soldater, medan 1944 ökade antalet till cirka 18 300 personer. Denna betydande förändring av antalet anställda berodde i första hand på ökningen av olika typer av stödförband, och inte ökningen av antalet infanterister själva. 1944 bestod den brittiska infanteridivisionen av tre infanteribrigader, var och en med sitt eget högkvarter, en stabspluton, 3 infanteribataljoner och ingenjörsdivisioner. Det är värt att tillägga att en enda infanteribataljon hade ca 780 officerare och soldater och hade många stödförband (t.ex. en mortelpluton eller en spaningspluton). Divisionen omfattade också en de facto artilleribrigad med fem artilleriregementen (inklusive ett pansarvärnsskydd och ett AA), en bataljon av maskingevär och mortlar samt spanings-, kommunikations- och sapperenheter. Ett viktigt element som ökade rörligheten för den brittiska infanteridivisionen var dess fulla motorisering. Den brittiska infanteristens primära gevär var Lee Enfield No.1 eller No.4 gevär. Som maskinvapen användes bland annat Sten kulsprutor, Bren manuella kulsprutor och Vickers kulsprutor. De mest använda pansarvärnsvapnen var 40 och 57 mm 2- och 6-pundskanonerna och senare även 76-mm 17-pundskanonerna. I sin tur var fältartilleriets huvudsakliga beväpning en mycket framgångsrik haubits Ordnance QF 25-pund.